Här kommer en liten klagosång från mig. Jag hade sett fram mot den här fredagskvällen jättemycket, film och godis och absolut ingenting att göra.

Det där "absolut ingenting att göra" brukar aldrig sluta bra. Inte idag heller. Jag satt i soffan och ringde hem till mamma och grät för att jag kände mig så ensam.

Det är inget fel på mig, intalar jag mig själv. Men ändå så har jag inte så många vänner i den här stan. Det beror på lite olika saker, dels att de senaste två åren jag bott här har jag haft pojkvänner och således umgåtts väldigt mycket med dom och deras vänner. Som jag nu absolut inte umgås med. Och dels för att... jag vet faktiskt inte varför. Jag har väl inte tagit tag i den grejen så mycket. Mer åkt hem till stan och umgåtts med mina absolut närmsta vänner där. (Som förövrigt skulle ut ikväll i Skövde och dricka drinkar o ha mys.. den vetskapen hjälpte inte.) 
Mamma sa att man i vuxen ålder oftast inte kan få flera såna riktigt nära kompisar. Men jag behöver inte ha nån jättenära, bara nån som vill hänga lite på helgen. Gå ut och ta en fika. Kanske se en bio. Sånt som jag gjort med pojkvännerna fast med en tjejvän då. Åh, jag vet inte. Det är så himla olika, ibland umgås jag jättemycket med folk men så är det nån dag emellanåt då jag inte pratar med en käft på hela dan och den här lägenheten känns mer som ett fängelse än ett hem. Jag har bara ingen som det är självklart att höra av sig till. Jag hatar att känna att jag tränger mig på. I dont know. Det kanske känns bättre imorn. Det brukar det ju göra.

Jag skulle bara passa på och hälsa de som har väldigt mycket vänner, hur "tajta" de än är med dessa, att vara glad för det. Jag önskar jag hade fler. (Jag är självklart glad för de jag har.)

Snörvliga hälsningar Sandra